Min kära sambo skickade sms en dag och frågade om vi skulle gå på hockey, jag har tidigare gått på hockey med Hampus och lovade då mig själv att ALDRIG göra om det. Så sms:et förblev obesvarat och en stund senare ringer han och säger att han köpt biljetter till mig, Freddan och han själv. Jag följer med om han LOVAR att inte gapa och skrika, nejdå, han lovade att han skulle inte gapa och skrika. Jag pumpade ut och vi lämnade skruttan till farmor Annica. Grabbarna satt där bak och drack öl och jag fick köra bilen. Matchen kör igång och ska jag vara ärlig är jag mer facinerad över hur allt fungerar, t.ex. var alla filmkameror finns och varför de inte tar upp klubborna som ligger på isen istället för att åka och hämta en ny? Helt plötsligt börjar en karl bredvid mig skrika som en galning, inga trevliga visor och folket runtomkring mig vänder sig om och tittar. Den ena är mer idiot än den andra och domaren ska vi inte prata om! Behöver jag säga att karln bredvid mig är min sambo? Efter nästa paus bytte vi plats så Freddan satt emellan oss, kunde ju vara trevligt att ha kvar lite av den hörseln man har och framförallt så kanske folket trodde att gaphalsen inte hängde ihop med mig.

När det bara var några minuter kvar så ledde LHC och jag satt och räknade ner minuterna innan vi äntligen skulle åka hem till skruttan, jag var inte orolig alls att hon hade det bra hemma hos farmor men det kändes ändå lite konstigt att vara ifrån henne. Och vad händer??? Jo, AIK gör mål och det står lika! Skit också, nu blir det förlängning... MEN, LHC gör mål och tom jag klappar händerna och känner mig minsta lika glad som mer än halva hallen! Löftet om att aldrig mer gå på hockey med Hampus blev återigen ett löfte som jag inte tänker bryta någon mer gång!