Dagen före julafton var vi samlade här hemma för lite julegröt och skinksmörgås. Vi fick julklappar av familjen Wickman, vi fick bland annat jättefina servettringar och Meija fick en superhäftig gungmotorcykel :)
    

Julaftons morgon började med frukost hemma hos fam. Randström och sen åkte vi vidare till mamma och pappa. Meija hade valt att vara vaken större delen av natten så jag slog in de sista julklapparna  för att sen ta en tupplur och vakna lagom tills dess att Kalle Anka var slut och maten var klar, perfekt ;)! Jag älskar julmaten! Jag kan känna att jag längtar till nästa jul redan bara för att äta av det goda julbordet! Efter maten körde vi paketleken och jag och H lyckades kamma hem större delen av alla paket. Sen hade vi den riktiga julklappsutdelningen, Meija fick jättefina julklappar! Bland annat en rosa liten gosekatt, babysitter, 2 fina sångböcker och kläder. Jag och Hampus fick en fritös av m o p, den är redan provtestad och fungerade jättebra! Av H fick jag en body lotion, han trodde det var en parfym han köpt men det blev en "lite" dyrare lotion istället :) Jag, mamma och Hampus satt uppe till halv 4 och kollade på tv innan vi kände att det var dags att ge upp julafton för detta år.



Juldagen spenderades i Skänninge, Hampus släkt träffas där varje år för att laga mat tillsammans, en väldigt mysig tradition! Meija vandrade sovandes från famn till famn och stannade till hos mig någon gång då och då för att käka lite :) Tyvärr hade Cissis med familj råkat på maginfluensan så de var inte där, Cissi och Carl tittade förbi en snabbis och lämnade över ett paket till Meija, en superfin klänning! Hoppas ni kryar på er snart och kan träffa snuttan igen innan hon blir för stor :) Pär och Yvonne hade köpt en supersöt nalle till Meija och Camilla med familj hade köpt jättesöta kläder.

På söndagen åkte vi till Mats och Katarina där vi fick ännu mer julklappar! Meija fick ett fint gosedjur från serien fåret Shaun, hundarna fick en hundlucka, jag fick en jättefin berlock till mitt armband, tredje filmen i Twilightserien och en bok om mitt stjärntecken, jungfrun.

Skruttunge!!

Meija har fått till en skriktimme mellan 00-01 då hon är riktigt svårflörtad men till slut lugnar hon ner sig och somnar. Inatt sov hon till halv 5 och då käkade hon och somna om för att sen vakna kl 9 igen, perfekt!

Jag tror jag lyckats få de första leendet idag! 3 gånger har Meija gett mig ett leende när jag pratat med henne och det känns som om hon gör det medvetet :) Man blir helt varm i kroppen av det och när leendet är borta börjar jag genast jaga ett nytt.



Nu under julen har mjölken sinat litegrann, jag tror det beror på att jag stressat och druckit/ätit dåligt. Hade inte en tanke på att det kunde påverka men nu verkar det vara i balans igen. Jag hoppas bara såret på ena bröstvårtan läker snart för satan i gatan vad ont det gör, jag biter mig i tungan varje gång för att avleda smärtan till något annat och ibland gör det så satans ont att jag inte kan göra annat än skratta. Men tiden läker alla sår sägs det ;)


Imorgon ska vi till BVC, ska bli spännande och se hur mycket hon har ökat i vikt. Eventuellt ska vi träffa Eve också och hälsa på deras nya familjemedlem, katten Selma :)



Idag har jag saknat min syster väldigt mycket, det är så tråkigt att du inte bor närmre oss så vi kunde träffas varje dag... Så som det var förut, så som det alltid varit. Det är svårt när man har vuxit upp tillsammans, gått igenom så mycket tillsammans och helt plötsligt ha flera mils avstånd. Det gör mig riktigt ledsen för åh vad mycket jag saknar dig! Usch, nu rinner tårarna på mig. Men det är ett väldigt starkt band vi har till varann, du och jag. Och vem vet, en vacker dag kanske du finns här nära mig igen, så som det var förut :)

Igår var en lugn dag, vi är fortfarande förkylda jag och Meija. Meija har idag börjat hosta men jag hoppas hon klarar sig från den hosta som jag har..

Jag, mamma och Meija var och hälsade på morfar Tage igår, han fick reda på att Meija var hans barnbarnsbarn och han verkade glad åt beskedet men frågan är om han minns det nästa gång vi ses... Det är så tragiskt att man kan bli så, från att ha varit världens snällaste morfar till att bli glömsk och ibland få de värsta raseriutbrottet som gör mig rädd, han som jag aldrig har hört höja rösten åt någon innan.

På tal om gamla så känns det så himla tråkigt att jag inte har min farmor kvar i livet, om det är någon jag skulle velat visa Meija för så är det henne. Jag vet hur glad och stolt hon skulle vara. Förhoppningsvis så ser hon henne iallafall, från himmelen i det blå :)

Jag har kommit till insikt med att jag måste lära mig några vaggvisor, efter att ha sjungit "När trollmor har lagt de elva små trollen..."  sådär en 20 gånger mitt i natten så börjar man snart känna sig som en skiva som går på repeat ;) Men mysigt är det och lillan verkar uppskatta mina tappra försök till sång.


Mys med pappa som kom hem en snabbis från snökörningen :)

Fick ett brev på posten häromdagen av en föredetta jobbarkompis en dikt skriven av Erik Lindorm. Sånna gester gör mig helt varm i kroppen, så fint gjort.


Lyckans minut

Är det sant att jag håller ett barn på min arm 
och ser mig själv i dess blick,

att fjärdarna gnista och jorden är varm

och himmelen utan en prick ?

Vad är det för tid, vad är det för år,

vem är jag vad bär jag för namn ?

Du skrattande knyte med solblekt hår,

hur fick jag dig i min famn ?

Jag lever, jag lever. På jorden jag står.

Var har jag varit förut ?

Jag väntade visst miljoner år

på denna enda minut.

Tack snälla "farbror" Leif för det!

Världens sötaste lilla Meija

Meija är förkyld och det gör så ont i mig när hon hostar på nätterna och blir ledsen som följd, jag tycker så synd om henne.

Idag är det två veckor sen vårat lilla hjärta valde att titta ut, jag kan fortfarande bara sitta och titta på henne och jag kan omöjligt beskriva den kärlek jag känner för henne. Stunder när jag luktar, pussar och myser med henne står tiden still och jag ryms av så himla mycket kärlek, det spelar ingen roll om klockan är 4 på natten och hon vägrar sova utan ligger med helt klara ögon, jag bara njuter.

I onsdags kom Amelie på besök och jag fick verkligen testa på livet som mamma för vad sägs om att baka skorpor, laga mat och ta hand om en skrikande Meija? Jag välkomnar mitt nya liv =D

Jag har äntligen börjat kunna gå ordentligt och värken har börjat ge med sig! Hur skönt som helst! 

I helgen har Meija träffat Moster Maria för första gången, något jag har längtat till och inte minst moster själv :) Vi skålade i  Gula Änkan

För övrigt måste jag säga att vi måste ha världens bästa vänner! De kommer förbi med mat, skjutsar, är hundvakt och ställer alltid upp! Ni vet vilka ni är och jag är så himla tacksam över att ni finns!

Farfar Mats var förkyld när Meija föddes så de kunde tyvärr inte komma och hälsa på oss på BB utan de kom 7/12 och hälsade på Meija.

I helgen var Bea, Tilde, Ilian och Nike och träffade Meija, barnen var så himla gosiga med henne, allra helst Ilian. Bland annat fick Meija den här superfina mössan.

                   

Meijas present från mormor och morfar älskar hon! Hon kan ligga och kika i den jättelänge innan hon till slut somnar :)



Här är en del av de fina presenter som Meija fått:
                   



och en fin present som jag fått av "farmor" Katarina och farfar Mats

Idag blev lillskruttan fri från alla slangar och vi fick flytta in till ett rum tillsammans hela familjen.

På dagen låg vi mest och myste hela familjen i sängen och det gick inte sluta titta på underverket. Idag fick jag också börja testa att amma henne.


Eftersom vi låg på special-BB fick vi ta emot besök och farmor med familj kom över. Mormor och morfar var helt underbart snälla och fixade ordning i huset, även de kom förbi senare på kvällen.





Den natten sov jag inte mycket heller, minsta lilla gny från skruttan så var jag uppe och tittade så allt var okej, jag ammade henne varannan timme. Att sitta där mitt i natten med min dotter snuttandes på mitt bröst gav en känsla som inte går att beskriva, så mycket lycka! Amningen verkade komma igång för hon tog inte emot ersättningen personalen kom och gav henne på natten.

Starten på bloggen blir starten på Meijas liv utanför magen, förlossningen.

Fredagskvällen hade jag spenderat hemma hos de helt fantastiska människorna Putte och Monica. Monica skjutsade hem mig vid tolvtiden och när jag kom hem ringde jag Jossan, vi pratade till klockan tre på natten när jag till slut kände för att sova. Jag hade vid den här tiden börjat känna liiite "mensvärk" vid sammandragningarna men inget som gjorde ont.

Hampus körde snö och när jag vaknade nästa gång var klockan 5 och jag ringde Hampus för att se ifall han var på G hemåt, han hade jobbat sen fredags morgon. Vid 6 var H hemma och jag tänkte somna om men vid halv 7 hade jag börjat få så ont att det var dags att gå upp. Jag gick upp för att göra mannagrynsgröt, tänkte att jag kommer nog behöva energi ifall det är på gång. Gröten kokades fast när den var klar hade jag alldeles för ont för att äta. Jag gick för att väcka H som svarade med "Jag måste bara få vila en liten stund till", det fick han, en hel halvtimme. Jag gick omkring hemma tills klockan var 9 då kände jag att jag hade tillräckligt ont för att åka in, det tyckte dock inte personalen på förlossningen, de tyckte jag skulle vänta åtminstone en halvtimme till, men helst en timme innan jag ringde igen. Jag väntade en timme sen åkte vi...

Det enda jag minns av resan in till Förlossningen var alla jävla gupp i vägen, vad ont det gjorde. Hampus erbjöd sig att köra saktare för att minska guppen men nej, kör fort som fasiken så vi kommer in någon gång!

Väl inne på förlossningen bad jag om smärtlindring men personalen där ville se så att det faktiskt hänt något överhuvudtaget, jag var öppen nästan 4 cm och fick testa lustgasen i väntan på att läkaren kunde komma för att ge mig EDA.


Till en början fungerade lustgasen bra, den tog bort toppen på värken och jag kände mig riktigt full emellanåt. Men till slut gjorde den ingen nytta och jag tappade bort mig och hade masken för ansiktet hela tiden för att inte missa att pricka in en värk. Personalen fick be mig ta bort den för ansiktet och jag hörde i bakgrunden att de pratade om att stänga av och bara tillsätta syre. Som tur var kom läkaren, dagens hjälte, och satte in EDA:n.

EDA:n sattes in kl 13.00 och efter att den sattes in försvann allt vad värkar hette och jag skulle likagärna kunnat sova en stund. Efter att man fått EDA:n måste man ligga still en timme och efter det skulle jag få gå upp och röra lite på mig. Kl 13.45 hade bandet på magen som läste av värkarna tappat kontakten och jag ringde på klockan för att få det åtgärdat. Personalen kom in och jag passade på att berätta om mitt enorma tryck jag hade fått, jag kände mig sjuuukt bajsnödig, bajsnödig gånger 100 ungefär. Hon passade på att undersöka mig och konstaterade att jag var fullt öppen, att bebisen låg precis vid öppningen och att det nu var dags att börja krysta. Jag fick gå upp för att gå på toa och barnmorskan sa att känner du ett tryck så får du inte trycka på, då kommer bebisen. Konstig känsla att veta att bebisen snart skulle vara här, fast jag kände ingenting.

Här kommer jag ut från toan efter det misslyckade försöket att kissa, barnmorskan tömde blåsan via kateter istället.

Sen var det dags, för att hålla koll på när jag skulle krysta hade vi banden på min mage och dataskärmen till hjälp.

Jag råkade spotta ner barnmorskan i mitt arbete och jag bad så himla mycket om ursäkt! Men hon sa att hon var van vid att bli spottad på, skönt med så förstående människor ;)

Mitt i allt krystande kommer massa folk in i rummet och en läkare står och trycker på min mage. Inget jag upplevde som konstigt, men Hampus vart riktigt nervös, efteråt fick jag förklarat för mig (fick jag säkert under tiden också men var så himla inne i mitt att jag inte hörde det) att hjärtfrekvensen hade sjunkit och att det blev bråttom med att få ut lilla hjärtat. Hjärtfrekvensen blev snart stabil igen och nu var allt lugnare, vid det här laget kunde jag känna bebisens huvud och barnmorskan sa att bebisen var mörkhårig och jag som tycker mörkhåriga bebisar är så himla söta!

Jag frågade hur många krystningar jag hade kvar och fick till svar att det var 2 st sen skulle bebisen vara här. Herregud... Vår bebis skulle snart vara här, vilket lyckorus och vilken underlig känsla! 25 minuter från första krystningen, 14.38 så var vår lilla ängel här. Hon låg på mitt bröst någon minut medans stolta pappa fick klippa navelsträngen. Eftersom allt gick så himla fort hade inte allt fostervatten försvunnit från lungorna och lillan behövde hjälp med andningen så pappa och dotter försvann iväg tillsammans med ett läkarteam till Neo-avdelningen där tösen fick hjälp med andningen.

Jag blev sydd av studenten som var med under förlossningen vilket gjorde att allt tog lite längre tid men en timme senare skulle jag vara ihoplappad där nere.

Efter att jag blev ihopsydd vart jag helt själv, först då kändes det jättekonstigt, var är Hampus och var är mitt barn?? I min ensamhet föll lyckotårarna och jag tänkte igenom vilket otroligt häftig upplevelse jag varit med om! Känslan när hon kom ut var så himla häftig, det var precis som kusin Bea hade beskrivit, det bara bubblar till i hela magen!


Efter en stund kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha fikat nu eller om jag ville vänta på Hampus jag ville självklart vänta och tog en dusch medans jag väntade på att han skulle komma.

När Hampus kom fikade vi och han visade bilden han tagit på vår dotter och jag kunde nästan inte sluta titta, hon var så fin!


Efter att vi fikat klart fick vi gå till Neo och träffa henne, stackarn hade fullt med slangar i näsan och fick full tillsyn dygnet runt. Jag fick hålla henne för första gången och Hampus gick iväg för att ringa till våra föräldrar för att berätta nyheten.

Den natten blev det inte mycket sömn, jag låg mest och tänkte på vår lilla ängel som låg längre bort i korridoren alldels själv. Jag bara längtade efter att det skulle bli morgon så vi kunde gå bort till henne igen.