Starten på bloggen blir starten på Meijas liv utanför magen, förlossningen.

Fredagskvällen hade jag spenderat hemma hos de helt fantastiska människorna Putte och Monica. Monica skjutsade hem mig vid tolvtiden och när jag kom hem ringde jag Jossan, vi pratade till klockan tre på natten när jag till slut kände för att sova. Jag hade vid den här tiden börjat känna liiite "mensvärk" vid sammandragningarna men inget som gjorde ont.

Hampus körde snö och när jag vaknade nästa gång var klockan 5 och jag ringde Hampus för att se ifall han var på G hemåt, han hade jobbat sen fredags morgon. Vid 6 var H hemma och jag tänkte somna om men vid halv 7 hade jag börjat få så ont att det var dags att gå upp. Jag gick upp för att göra mannagrynsgröt, tänkte att jag kommer nog behöva energi ifall det är på gång. Gröten kokades fast när den var klar hade jag alldeles för ont för att äta. Jag gick för att väcka H som svarade med "Jag måste bara få vila en liten stund till", det fick han, en hel halvtimme. Jag gick omkring hemma tills klockan var 9 då kände jag att jag hade tillräckligt ont för att åka in, det tyckte dock inte personalen på förlossningen, de tyckte jag skulle vänta åtminstone en halvtimme till, men helst en timme innan jag ringde igen. Jag väntade en timme sen åkte vi...

Det enda jag minns av resan in till Förlossningen var alla jävla gupp i vägen, vad ont det gjorde. Hampus erbjöd sig att köra saktare för att minska guppen men nej, kör fort som fasiken så vi kommer in någon gång!

Väl inne på förlossningen bad jag om smärtlindring men personalen där ville se så att det faktiskt hänt något överhuvudtaget, jag var öppen nästan 4 cm och fick testa lustgasen i väntan på att läkaren kunde komma för att ge mig EDA.


Till en början fungerade lustgasen bra, den tog bort toppen på värken och jag kände mig riktigt full emellanåt. Men till slut gjorde den ingen nytta och jag tappade bort mig och hade masken för ansiktet hela tiden för att inte missa att pricka in en värk. Personalen fick be mig ta bort den för ansiktet och jag hörde i bakgrunden att de pratade om att stänga av och bara tillsätta syre. Som tur var kom läkaren, dagens hjälte, och satte in EDA:n.

EDA:n sattes in kl 13.00 och efter att den sattes in försvann allt vad värkar hette och jag skulle likagärna kunnat sova en stund. Efter att man fått EDA:n måste man ligga still en timme och efter det skulle jag få gå upp och röra lite på mig. Kl 13.45 hade bandet på magen som läste av värkarna tappat kontakten och jag ringde på klockan för att få det åtgärdat. Personalen kom in och jag passade på att berätta om mitt enorma tryck jag hade fått, jag kände mig sjuuukt bajsnödig, bajsnödig gånger 100 ungefär. Hon passade på att undersöka mig och konstaterade att jag var fullt öppen, att bebisen låg precis vid öppningen och att det nu var dags att börja krysta. Jag fick gå upp för att gå på toa och barnmorskan sa att känner du ett tryck så får du inte trycka på, då kommer bebisen. Konstig känsla att veta att bebisen snart skulle vara här, fast jag kände ingenting.

Här kommer jag ut från toan efter det misslyckade försöket att kissa, barnmorskan tömde blåsan via kateter istället.

Sen var det dags, för att hålla koll på när jag skulle krysta hade vi banden på min mage och dataskärmen till hjälp.

Jag råkade spotta ner barnmorskan i mitt arbete och jag bad så himla mycket om ursäkt! Men hon sa att hon var van vid att bli spottad på, skönt med så förstående människor ;)

Mitt i allt krystande kommer massa folk in i rummet och en läkare står och trycker på min mage. Inget jag upplevde som konstigt, men Hampus vart riktigt nervös, efteråt fick jag förklarat för mig (fick jag säkert under tiden också men var så himla inne i mitt att jag inte hörde det) att hjärtfrekvensen hade sjunkit och att det blev bråttom med att få ut lilla hjärtat. Hjärtfrekvensen blev snart stabil igen och nu var allt lugnare, vid det här laget kunde jag känna bebisens huvud och barnmorskan sa att bebisen var mörkhårig och jag som tycker mörkhåriga bebisar är så himla söta!

Jag frågade hur många krystningar jag hade kvar och fick till svar att det var 2 st sen skulle bebisen vara här. Herregud... Vår bebis skulle snart vara här, vilket lyckorus och vilken underlig känsla! 25 minuter från första krystningen, 14.38 så var vår lilla ängel här. Hon låg på mitt bröst någon minut medans stolta pappa fick klippa navelsträngen. Eftersom allt gick så himla fort hade inte allt fostervatten försvunnit från lungorna och lillan behövde hjälp med andningen så pappa och dotter försvann iväg tillsammans med ett läkarteam till Neo-avdelningen där tösen fick hjälp med andningen.

Jag blev sydd av studenten som var med under förlossningen vilket gjorde att allt tog lite längre tid men en timme senare skulle jag vara ihoplappad där nere.

Efter att jag blev ihopsydd vart jag helt själv, först då kändes det jättekonstigt, var är Hampus och var är mitt barn?? I min ensamhet föll lyckotårarna och jag tänkte igenom vilket otroligt häftig upplevelse jag varit med om! Känslan när hon kom ut var så himla häftig, det var precis som kusin Bea hade beskrivit, det bara bubblar till i hela magen!


Efter en stund kom barnmorskan in och frågade om jag ville ha fikat nu eller om jag ville vänta på Hampus jag ville självklart vänta och tog en dusch medans jag väntade på att han skulle komma.

När Hampus kom fikade vi och han visade bilden han tagit på vår dotter och jag kunde nästan inte sluta titta, hon var så fin!


Efter att vi fikat klart fick vi gå till Neo och träffa henne, stackarn hade fullt med slangar i näsan och fick full tillsyn dygnet runt. Jag fick hålla henne för första gången och Hampus gick iväg för att ringa till våra föräldrar för att berätta nyheten.

Den natten blev det inte mycket sömn, jag låg mest och tänkte på vår lilla ängel som låg längre bort i korridoren alldels själv. Jag bara längtade efter att det skulle bli morgon så vi kunde gå bort till henne igen.