I torsdags var vi på BVC jag och Meija, 4235 g och 54 cm lång, hon har nu gått upp ett helt kilo sen hon föddes och ökat 7 cm i längd, det går fort!

Hundarna har en förmåga att stressa upp sig "lite" när vi kommer hem så för att inte riskera att de råkar sätta en tass i ansiktet på Meija brukar jag släppa ut de i hundgården, sagt och gjort, jag släpper ut hundarna i hundgården och sen går jag ut för att hämta Meija. När jag kommer in igen går jag till fönstret för att se vad hundarna sysslar med och vad ser jag? Jo, en Troja som sitter halvvägs ut genom stängslet! Alla som känner Troja vet att en lös Troja är ingen bra Troja! Jag skener ut och lagom när jag är framme vid hundgården ser jag hur hon försvinner ut på gärdet, jag står och ropar och känner hur paniken kryper på som den alltid gör när den där hunden rymmer, jag ropar med glad röst och med arg röst men hon vänder sig inte ens om. Till slut springer hon förbi mig på gärdet och över vägen till nästa gärde, jag springer efter så gott jag kan i snön och när jag kommer fram till nästa gärde ser jag en räv och 7 rådjur lite längre bort, jippie... Jag gör ändå ett försök att ropa på henne och vad händer?? Hon stannar upp, tittar på mig och springer rakt mot mig, det här har då aldrig i världshistorien hänt förut att hon lyssnar på inkallning när hon rymt så jag tänkte att nu springer väl hundjäkeln bara förbi mig men nej då, hon STANNAR! Och vi går tillsammans in igen till en helt galen Meija som var så ledsen att man skulle kunna tro att jag övergett henne för all framtid, ja hon fick träna lungorna iallafall :) När vi lungat ner oss litegrann börjar vi packa för resan upp till Öregrund.